<3

Hej dagboken! Idag är jag lite down, man har sina dagar! Kanske för att folk försöker riva en i ansiktet när man som minst förtjänar det eller också för att jag lät det hända? Tror båda väger lika tungt idag.. Speciellt som jag aldrig blivit utsatt för rivmärken jag inte kan hantera. Brukar ryta ifrån men jag har tappat luften. Jag tar på mig skulden, okej jag är sämst. Det är jag ju van vid att få höra. Det har blivit för mycket ärr, och jag är trött på att slåss o bråka. Jag känner mig som en överkörd fågel. Som regnet utan molnen. Som en katt utan sina morrhår. Jag är för trött för att tänka..

Jag önskar livet vore en resa på min fluffiga moln, som för några dagar sedan.. när jag lämnade Miami efter den mest fantastiska tiden itt liv, o var världens lyckligaste tjej. Tänkte att NU äntligen, är mitt iv påväg att sluta kaosa. För en gångs skull kände jag att nu har vi verkligen hittat den gyllene vägen till lycka.. Nu är alla dörrar öppna o allt kan få en nystart. Tänk va fel man kan ha? Man trodde man visat vem man är o byggt upp en mur, o sen bara förfaller det vid första vindpust.. Suck! När ska det någonsin ta slut? Why me?